Jag vaknar med ett ryck ut av att någon tar tag i min hand, med uppspärrade ögon tittar jag rakt in i de gröna ögonen av min läkare Dr. Jones. Han har ett panikslaget ansiktsuttryck något som jag inte kan förstå, varför ser han helt blek ut? Han brukar alltid vara så lugn så det panikslagna ansiktsuttrycket får mig att känna hur mitt hjärtas hastighet ökar.
Denna handling gör att Dr. Jones ser ännu mer panikslagen ut, jag ser hur han letar runt bland sina grejer innan han tar fram det vassa föremålet som jag sett så många gånger tidigare. Jag känner hur den kalla nålen tränger in i min arm, och hur jag sakta tappar medvetandet om allt som är runt omkring mig.
När jag vaknar nästa gång så sitter Johanna inne i mitt rum med vanliga kläder. Det är något som jag inte är van vid då jag aldrig sett henne i vanliga kläder utan bara i arbetskläder. Hon har en vacker vit blus och ett par mörka jeans, hon ser riktigt ung ut i de kläderna. Inte för att hon är särskilt gammal då hon bara är 27 år gammal.
-”Hi there Kaylie! I am here to take you to 5 seconds of summer.” Säger hon glatt. Med ett leende följer jag henne ut I hallen. Jag har ingen aning om hur länge som jag var borta men då mina ben känns vingliga så måste det ha vart ett tag. Det känns ovant att gå runt tillsammans med Johanna.
Hon visar mig till ett rum där jag kan byta om till vanliga kläder. I mitt rum så finns det inte så mycket plats då mitt liv är inkopplat i hur många apparater som helst där inne. Nu har jag bara en liten apparat som hjälper mitt hjärta att slå i jämn takt. Jag vet inte riktigt när jag fick den men den kommer väl till pass nu.
Med en suck av lycka så sätter jag mig ner bredvid Johanna på min plats. Jag har kanske inte de bästa biljetterna då jag måste ha sittplats då jag inte är säker på om jag kommer klara av att stå upp under hela konserten. Med mig och Johanna är det kanske tre läkare, fyra livvakter plus några personer som ser till att om jag behöver så kan jag ta mig ut snabbt. Det måste se ganska konstigt ut att stå mellan tre läkare med deras gröna sjukhuskläder, och fyra livvakter med gula jackor. De andra personerna har på sig mer vanliga kläder precis som Johanna.
Framme vid scen räknar man ner tills att killarna ska komma ut på scen, något som får mig att le. Jag är inte död och kommer att få se mina största idoler innan jag dör.

Michael:

Jag står bakom scen med de andra killarna och hoppar runt lite i omklädningsrummet. Man kan höra skriken som kommer utifrån arenan, det är en riktig kick att höra dem skrika ens namn. Jag kommer aldrig att tröttna på att uppträdda för en massa personer. Det är en helt underbar känsla att titta ut över publiken och se alla fans ansikten, att veta att de är här för att se mig och mina bästa vänner. Det är helt ofattbart att vi får vara med om något som detta.
Jag är så himla glad att vi får den här chansen som vi har. Jag skulle inte vilja byta ut någonting i mitt liv.
-”Ready?” Frågar en av de som jobbar bakom scen, Luke svarar ett kort ja och vi börjar gå mot scen. Ju närmare scen vi kommer desto högre blir skriken, jag vill bara springa upp där och spela. Jag älskar hur inget betyder något när jag är på scen, det är bara jag och min gitarr där uppe. Inga oroligheter, ingen hemlängtan, bara jag och min gitarr. Jag vet att de andra killarna älskar känslorna som de får uppe på scen lika mycket som jag gör.
-”Let´s do this” Säger Ashton i en överdriven röst något som får Calum att börja fnittra lite, Calum skrattar alltid åt Ashton när han är nervös. Jag tror inte att det går att komma undan den lilla nervositeten som man känner innan man ska gå på scen, man känner hur man ska upp där och spela för tusentals människor som kommer döma en. Men när man väl är där uppe så spelar det ingen roll om den är en person eller tusen för du har samma känsla ändå, du får göra vad du älskar och vad du brinner för.
Jag springer ut efter de andra killarna på scen och jag hör hur alla i arenan börjar skrika, det är något som jag aldrig kommer att vänja mig vid.
Min blick flyger ut över publiken och jag möter en massa glada och gråtande ansikten, jag gillar inte att se tårarna på våra fans ansikten. Jag älskar dem alldeles för mycket för att kunna veta att de gråter över oss.
-"Hello London!"Ropar Luke in i mickrofonen och alla blir galna ute i publiken, Luke har alltid haft den effekten på folk.
Utan att säga så mycket mer så börjar vi spela introt till Heartbreak Girl. Jag spelar efter känalsa, jag kan alla låtar helt utantill. Om någon väckte mig mitt i natten och bad mig spela dem så skulle jag antagligen kunna göra det.

Kaylie:

Jag tittar upp på scen där de fyra killarna som betyder allt för mig hoppar runt och spelar. Johanna ler mot mig från platsen hon har bredvid mig. Jag kan se hur Luke sveper sin blick över publiken och hur den för ett ögonblick stannar på mig. Mitt hjärta slår ett extra slag, jag inser att enda anledningen han tittar på mig är för att jag har en massa livvakter, läkare och en stor jävla hjärt maskin vid mig.
Med en suck så fortsätter jag följa stegen som han och de andra killarna tar framme på scen. Michael har alltid vart min favorit, jag älskar hur han ändrar sin hårfärg och hur otroligt bra han ser ut när han spelar. Men det är inte enda anledningen till jag gillar honom, jag gillar han också för att han är rolig och ur gullig. Han accent måste vara det gulligaste som finns i hela världen! Jag önskar att saker och ting hade vart annorlunda så jag faktiskt skulle kunna få se han växa tillsammans med de andra killarna. Men nu är jag döende och kan dö vilken sekund som helst och jag kommer aldrig få uppleva hur stora de kommer bli.

---------------------------

Det är min födelsedag så jag tänker att från och med i dag ska jag bli bättre på att uppdatera!